Subwaystar, åter mot stjärnorna...!

 

Har redan börjat leka med datum för ett passande återbesök. Kan rent av bli Berlin som får stå över för att jag åter ska få sitta där på en balkong vid havet och bara låta ögonen och tankar spela fritt… 
Men jag måste väl hem först, innan jag kan åka tillbaka! 

Måndag em, och himlen öppnar sig! Under några timmar mullrade åskan runt, runt blixtarna viner och regnet piskar ner i floder. Så till den milda grad att Nice flygplats är stängd under några timmar med mängder av förseningar som följd. Redan innan jag lämnar Villeneuve-Loubet ser jag att min plan ännu ej har startat från Sverige. Väljer en senare flygbuss…

Hem hade jag tack och lov en plusbiljett. Just vid strul blir det alltid enklare! 
Ganska seg väntan på flygplatsen. Få sittplatser och hopplöst mycket folk. Men lyckades hitta ett litet hörn i en av barerna där jag kunde hänga och lyssna på en bok. 
Men trots allt, det löser sig! Fullt plan, närmast standard numera. Blir dock en aning stressad när jag ser att Plus hade förärats med inte mindre än 4 barn och en bebis…! Men det går över förväntan. Den som hörs mest är en stackars högt gråtande jycke som är  förfärligt ledsen just inför  inför starten.
Behaglig flygning hem…  
Lyssnar på mina grannar som inte är fullt nöjda med tillvaron. En äldre herre och hans väldigt unga och väldigt gravida hustru… Dagens underhållning! 
Ok, man ska inte tjuvlyssna… 
Kollar en actionfilm, så är vi plötsligt på svensk mark.

Nu hade väl äventyret kunna sluta här. Kan inte ens klaga på sent bagage! Lastarna skötte sig exemplarisk och min ”röda väska” är bland de första på bandet. 
Ut genom dörrarna och mot taxikön, TVÄRNIT…! Stoppad av ett hav av människor….! 
Någon form av oändlig kö till taxibilarna. Åt andra hållet samma ringlande kö fast till bussarna. Massa timmar kvar till nästa tåg…  
Vilken röra! 

Försökter ta mig ut i vimlet för att se om jag kan hitta ett köslut... Känns helt hopplöst! En buss står inne och det är nästan slagsmål att komma med. 
Döm om min förvåning när han plötsligt stänger dörrarna och rullar fram typ 50 meter och stannar på nytt. Just framför mig!
Tack för det, bara att hoppa in! Ibland har man flyt!
Nu vet jag ju dessutom var nattbussarna går! Detta börjar bli en vanan!

Väl hemma är det redan helt ljust. 
Landar på balkongen med ett glas rött från Côte d’Azur…     
Vilken sommar vi har…!